Wilhelm hade då fått ett arv på några tusen riksdaler från en släkting på mödernet och började på Chalmerska slöjdskolan 1831. Han examinerades 1834. Han uppgavs då ha varit utbildad till orgelbyggare.

I sin yrkeskarriär blev Wilhelm bruksbokhållare vid Stora Lassåna i Närke 1835, vid Götafors i Småland 1837 och vid Lyred i Värmland 1839-40.

Han var nu erfaren bokhållare vid järnbruk och kallades 1840 som inspektor till järn- och stålbruket i Nykvarn. Där flyttade han in på Nykvarns Herrgård där även hans syster Emilia med barn något tidigare flyttat in. Emilia var nybliven änka efter Johan Winkler vars bror tidigare ägt 2/3 av bruket och ägorna. Båda bröderna Winckler/Winkler var nu döda och Emilia var en av arvtagarna. Möjligen hade hon plötsligt fått ett ansvar för verksamheten där och behövde en inspektor som hon kände och kunde lita på.

Senare, samma år som Wilhelm, kom även en Johan Bergelin dit. Han var genom sin avlidna mor också en av arvtagarna till stället. Hans relation till Emilia då är för mig okänd men sannolikt kände de varandra genom familjen Osterman/Gyzander/Winckler.

1845 gifte de sig. Johan Bergelin köpte ut övriga arvingar och blev på så sätt ägare till både fabriken och lantbruket där. Han var en handlingskraftig man och utvecklade bruket till att också omfatta Nykvarns Pappersbruk. 1848–1850 avstyckades en del av godset för detta ändamål.

Wilhelm knöts till pappersbruket och bodde med Bergelins på Herrgården. Han led av reumatism och gjorde av det skälet en längre sjöresa till Kap Horn och Västindien från hösten 1852 till våren 1853. Under den resan förde han en resedagbok som finns tillgänglig för läsning, se Wilhelms Västindienresa.

Även under en del andra år gjorde han kalenderanteckningar. Under Västindienresan skrev hans kamratgäng ("Bataljonen") en visa om honom i hans frånvaro. Den verkar väl spegla hur han kunde uppfattas och återges därför här:

Efter hemkomsten 1853 fortsatte arbetet i Nykvarn även om Johan Bergelin sålde sin del i pappersbruket 1856. Han och familjen flyttade till Stockholm där han arrenderade Hammarby Gård som tillhörde Danvikens Hospital. På sommaren 1856 flyttade förre arrendatorn Carl Magnus Sjögren ut och ersattes av Bergelin.
Så i juni s.å. 1856 brann dessutom stora delar av bruket i Nykvarn ned.
En återuppbyggnad påbörjades men Wilhelms kamrerstjänster behövdes för tilfället inte lika mycket i Nykvarn. Däremot hade Bergelin som arrendator behov av den typen av tjänster i Hammarby så 1858 flyttade också Wilhelm till Hammarby. Wilhelms arbetsanknytning till bruket fortfor dock och han fick 1862 Patriotiska sällskapets silvermedalj för lång och trogen tjänst som inspektor vid pappersbruket.

Under den här tiden bodde Wilhelm stundtals också inne i Stockholm. Av hans dagboksanteckningar framgår att han umgicks med tjänstemännen och societeten i Nykvarn, med sina närmaste släktingar och också med sina kusiner efter sjökaptenen Christian Severin Olbers. Dock började han alltmer uppleva ungkarlslivet enahanda och ohälsosamt - men de här åren i slutet av 1950-talet var ändå omvälvande för Wilhelm. Han kom ju tidvis att bo på Hammarby, tidvis inne i Stockholm och tidvis i Nykvarn.
På sommaren 1856 har han rollen som arrendator på Hammarby, troligen som ställföreträdare för Bergelin. Den "orolige" Bergelin företog resor och hade många engagement vid sidan av Hammarby. Vid en resa till Tyskland ådrog han sig en förkylning som inte ville släppa och var trolig orsak till att han 1863 flyttade med sin familj in till Stockholm.

Wilhelm finns i husförhören inskriven från 12/7 1858 som arrendator på Hammarby. I maj 1861 gifte han sig med sin kusin Hildur Olbers. De bodde på Hammarby till november 1865 då de båda flyttade till Nykvarn igen. Familjen Bergelin bodde i sin lägenhet i Stockholm och Johan Bergelin hade själv avlidit 1864 i sviterna av sin förkylning. "Vilken rik erfarenhet har jag ej skördat under denna tid" skriver Wilhelm i sina kalenderanteckningar.

Wilhelm och Hildur blev Nykvarn trogna resten av liven. Wilhelm dog före Hildur 1893.